Socialstyrelsens övertandläkare Kallus har gjort följande påstående med Glantz godkännande. Glantz var den som styrde Socialstyrelsen agerande i amalgamfrågor: ”Vid inserering och borttagande av amalgam utsätts patienter för inhalering av kvicksilver. Den här formen av exponering torde för patienten helt sakna betydelse ur toxikologisk synvinkel”
Fastställdes och publicerades i tandläkartidningen 22/81.
Oredligheten/fabriceringen/forskningsfusket
Påståendet är inte sant. Kallus och Glantz har medvetet fabricerat nämnda nya kunskap/påståenden. Detta efter sina studier/forskning i/av/från den vetenskapliga litteraturen. Därefter har han oredligt rapporterat ut denna lögn till samhället. Det är även en historieförnekelse och lyckad historieförfalskning.
Bevis/argumentation som styrker/visar att oredlighet har begåtts.
Glantz ignorerade Karl Oskar Frykholm (1957) klassiska och imponerande doktorsavhandling där han med hjälp av radioaktivt märkt amalgam visade på betydande upptag av kvicksilverånga i samband med insättning och bortborrning av amalgamfyllningar.
Modern typ av amalgam, non-gamma-2, DISPERSALLOY, som utsöndrar små kvicksilver-rika droppar efter slipning eller polering. Provet har kondenserats av en tandläkare enligt tillverkarens riktlinjer. Provet var här 6 år gammalt, och uppvisade samma mönster efter 20 poleringsoperationer. Bild tagen i SvepElektronMikroskop (SEM.) (Jaro Pleva, fil.dr. i kemi/spec. korrosion av metaller) Denna bild fanns inte 1981 men det var känt redan under mitten av 1800-talet att amalgam avger kvicksilver vid inserering, slipning och putsning.
Bild på små utsöndrande kvicksilver-rika droppar efter slipning eller polering.
Enligt undersökning av docent, Dr, Med. och leg. tandläkare Magnus Nylander och tandläkare Christer Malmström. Vid putsning utan sug kan kvicksilverhalten i munhålan uppgå till långt över 4000 ug/m3 luft. Att dessa halter kan leda till kvicksilverförgiftning är utom all tvivel. När professor Alfred Stock på 1920-talet genomförde experiment på sig själv genom att andas in ett par liter luft innehållande 8ug/kvicksilver så blev han snabbt illamående med symptom som bl.a. yrsel, huvudvärk. De parametrar som avgör om man blir kvicksilverförgiftad eller inte, är dels mängden och tiden för exponering och dels patientens känslighet för kvicksilver.
Faktum är att inandning av kvicksilverånga medför ett upptag i kroppen till ca 80 %. Det kan då passera blodhjärnbarriären där det sedan oxiderar till tvåvärt kvicksilver. Därefter har det mycket svårt att komma ut. En stor del lagras i njurar, lever och hjärna. Resultatet blir skador på i första hand centrala nervsystemet. Enligt professor Alfred Stock tas kvicksilverånga också upp i slemhinnor och luktnerver i mun och näsa och sprids direkt till hjärnan och lagras där med alla dess konsekvenser. (Utdrag från docent, Dr. Med och leg. tandläkare Magnus Nylanders bok ”Fri från amalgam”)
Docent, Dr. Med och leg. tandläkare Magnus Nylander publicerade 1986 vissa resultat i den ansedda brittiska medicinska forskningstidskriften Lancet (1986). Resultaten visade att tandläkare kan ha mycket höga kvicksilver-koncentrationer i hypofysen genom yrkesmässigt arbete med amalgam. Fortsatt forskning verifierade detta. (Nylander 1990). Visar att kvicksilverånga lagras i hjärnan.
Brune D, Hensten-Pettersen A & Beltesbrekke H 1980. Exposure to mercury and silver during removal of amalgam restorations. Scand J Dent Res 88: 460-463.
Mayer & Diehl har i från sin forskning rapporterat att vid putsning/polering av amalgamfyllningar kan temperaturhöjning uppgå till ca 65 °C på fyllningsytan. Vid torrpolering med gummipolerare uppmätte Mayer 1 250 μg Hg/m3 upptill 3 000 μg Hg/m3 i patientens mun, beroende på mätinstrumentets position. Vid torrpolering i närheten av patientens mun och vid läkarens andningsnivå uppmättes 10 μg Hg/m3. Vid våtpolering sänktes värdet med hälften.
Docent Mats Hansson anförde 1985 i en artikel i tidskriften ”Jordemodern” att inläggning av amalgamarbete på gravida är förkastligt. ”Det är inte tillrådligt att byta ut amalgamfyllningar omedelbart före, under graviditet eller under amning (kvicksilver går över i mjölken). Vid urborrning av amalgam utsätts man för ånga och amalgamdamm i avsevärda mängder.”
Följdeffekter för historiebeskrivningen, forskningen, samhället i övrigt och för människors hälsa.
Påståendena fick ett extremt genomgripande påverkan på samhället. Med detta fastställande gav Socialstyrelsen och dess vetenskapliga rådsmedlem Glantz, fortsatt klartecken till landets alla tandläkare, ’att sätta i och ta bort obegränsade mängder amalgam samt borra, slipa och putsa i obegränsad omfattning’. Detta utan att behöva ta hänsyn till några restriktioner och skyddsföreskrifter. Medförde att tusen och åter tusentals patienter blev kvicksilverförgiftade.
Vid tandläkarbesök 1983 blev jag/anmälaren kvicksilverförgiftad. Att så skedde anklagade jag sedermera Glantz för. Detta efter att i 10 års tid drivit ärendet gentemot myndigheterna ända upp i Regeringsrätten utan framgång. Glantz bemötte aldrig mina anklagelser med ett enda ord. Däremot ansåg han sig ofredad av mina frågor och anklagelser som blev ganska ihållande eftersom han aldrig svarade. Han anmälde mig för ofredande. Det slutade med rättegång 1997-09-29 och 16.000:- i böter för ofredande (ett 70- tal försök till kontakt under en 7-års period i form av brev, fax och ett 15-tal telefonuppringningar (ej samtal, för han slängde ständigt på luren efter att han gjort gällande att jag inte hade förstånd att diskutera dessa frågor med honom). En professor får tydligen inte störas och avkrävas något svar. Inte ens om han, som i detta fall, var folkets företrädare i amalgamfrågor tillika Socialstyrelsens vetenskapliga råd. Dessutom kostade mig amalgamsaneringen tio tusentals kronor.
Förgiftningen skedde 1982-02-11 när jag tog mig samman, och helt ovetandes om riskerna, gick till min tandläkare för att restaurera mina tänder. Det visade sig att han var duktig på att ge en intensiv och omfattande tandvårdsbehandling under extremt kort tid. Under en 20-dagars period satte han dit 12 nya amalgamfyllningar. Behandlingen avslutades sen med 20 minuters torrputsning och bettinslipning utan sug vid ett och samma tillfälle. Vid putsning utan sug kan kvicksilverhalten i munhålan uppgå till långt över 4000 ug/m3 luft (enl undersökning av docent, Dr, Med. och leg. tandläkare Magnus Nylander och tandläkare Christer Malmström). Att dessa halter kan leda till kvicksilverförgiftning är utom all tvivel. Fakta är att inandning av kvicksilverånga medför ett upptag i kroppen till ca 80 %. Det kan då passera blodhjärnbarriären där det sedan oxiderar till tvåvärt kvicksilver. Därefter har det mycket svårt att komma ut. Resultatet blir skador på i första hand centrala nervsystemet och upplagring i olika organ.
Om patienten dessutom har stora upplagrade depåer av kvicksilver sedan tidigare tandläkarbesök och dessutom råkar tillhöra de kanske upp till 5-10 % av befolkningen som är extra känslig mot kvicksilver, så kan det rent (hypotetiskt?) vara så att patienten kan avlida av en extrem intensiv amalgambehandling. Detta utan att någon är ansvarig för dödsfallet då ingen felbehandling har skett, eftersom tandläkaren inte har gjort sig skyldig till att ha brutit mot några föreskrifter. Tvärtom har tandläkaren blivit upplyst av Socialstyrelsen att det är omöjligt att kvicksilverförgifta en patient
Frågan är då vem som är ansvarig för denna patients hypotetiska död. Rent lagboksmässigt förmodar jag att det inte finns någon ansvarig som kan dömas för detta. Men helt säker är jag inte. Man kan tänka sig att det är Socialstyrelsen ansvar (Nämnas kan att Socialstyrelsen däremot har gett ut ”föreskrifter” där de avråder för användandet av tandlegeringar med kadmium och nickel överstigande 1 viktprocent. MF 1974:34), eftersom de inte har givet ut några föreskrifter som skulle förhindrat denna patients hypotetiska död. Tandläkare gavs en teoretisk rättighet att döda eftersom landets tandläkare inte hade några föreskrifter att bryta mot. Men Socialstyrelsen säger sig inte kunna ge ut några sådana föreskrifter utan vetenskaplig grund. För detta ändamål så har Socialstyrelsen utsett och tillsatt vetenskapliga råd som skall vara Socialstyrelsen behjälpliga med detta. Därför anklagar jag Glantz för att ha orsakat min förgiftning. Han har medvetet underlåtit att ta initiativet till att se till att Socialstyrelsen gett ut en föreskrift som förhindrat min förgiftning. I stället gav han sitt samtycke till fastställandet ovan att det är omöjligt att kvicksilverförgifta en patient på beskrivna sätt.
Nämnas kan också att min kvicksilverbägare redan var full efter tidigare tandvårdsbehandlingar. När jag gjorde värnplikten 1970 passade jag på att utnyttja den fria tandvården. Även den gången blev jag kvicksilverförgiftad (fast det visste jag inte då) och trodde jag att jag skulle dö. Genomgick samma process som 1982. Hamnade bl.a. på sjukhus men dom lyckades inte hitta något fel den gången heller.
Jag blev helt utslagen under lång tid. Omgivningen trodde jag fått cancer och höll på att dö. Själv visste jag inte då att det berodde på kvicksilverförgiftning. Läkarna bara skakade på huvudet och skickade mig hit och dit. Det tog några år för mig att samla krafter och lägga ihop två och två. Sen följde 10 års kamp mot myndigheter för att få upprättelse/amalgamsanering. Detta misslyckades dock. Socialstyrelsen hade – på Glantz initiativ får man förmoda – bl.a. satt upp ouppnåeliga mätkriterier som måste uppfyllas för att erhålla relevant vård i form av amalgamsanering.
Kriterier som måste uppfyllas är höga värden av kvicksilver i blod och urin alt. att patienten reagerar på lapptest eller har synliga lichenförändringar i munhålan. Glantz och övriga läkare i etablissemanget vet att detta är en irrelevant mätmetod. Speciellt när det gått några år. De vet att kvicksilver ackumuleras i kroppens organ – men däremot inte i blod och urin. Ett värde i blod eller urin säger ingenting om hur mycket kvicksilver som finns lagrat i njurar, lever och hjärna. Därför har de infört dessa irrelevanta kriterier.
Därigenom lyckas professor Glantz och Socialstyrelsen också visa att det inte existerar några patienter som är kvicksilverförgiftade. Glantz och Socialstyrelsen lyckas också på detta sätt skydda alla tandläkare och sig själva från någon form av erinran, föranledd av påstådda felbehandlingar t.ex. i form av en alltför intensiv och omfattande kvicksilver/amalgambehandling som i mitt fall.
Rättsväsendet har genom åren avgjort många förgiftningsfall utan att tillstyrka något enda. Detta med hänvisning till att det inte är bevisat att kvicksilverånga från läckande amalgamfyllningar kan ge biverkningar som påverkar hälsan negativt, samt för att det är omöjligt att bli kvicksilverförgiftad vid inserering, borrning, putsning och slipning av amalgam.
I ett TV program (1985) om amalgamfrågan medverkade Thomas Kallus som toxikologisk expert. Han fick då en fråga angående den kvicksilverånga som avges från fyllningarna och har uppmätts i utandningsluften. Kallus svarade att detta inte har någon betydelse och att det är ju bra att man andas ut det, för då är man ju av med det!
Det dröjde till 1988, innan Socialstyrelsen kom med någon typ av föreskrift. I SOSFS 1988:9 skriver Socialstyrelsen ”Putsning av och borrning i amalgam bör (de skriver inte skall) alltid ske med vattenkylning och med användande av höghastighetssug för att nedbringa kvicksilverexponeringen”.
Se även bifogad bilaga över ytterligare en del publikationer som Glantz och etablissemanget underkänner – Studier om kvicksilveramalgam.
